Att få en ny drönarmodell godkänd i Sverige kostar omkring 200 000 kronor och tar två till tre månader. Byter tillverkaren motor på samma drönare börjar processen om från början. Det är den kalkylen som ligger bakom att tre deltidsanställda soldater från underrättelsebataljonen i Karlsborg lämnade väntandet bakom sig och startade eget drönarbolag istället för att lobba vidare inom systemet.
Bolaget heter Sweden Dynamics och grundades förra hösten av Sebastian Merlöv, Oscar Karlflo och Martin Helmersson. Deras drivkraft var inte en affärsidé på ett whiteboard, utan en irritation som byggts upp under övningar där drönare saknades helt.
Certifieringen kostar mer än prototypen
Regelverket för drönare i Sverige är byggt för luftfart. Det utgår från att en flygande farkost är dyr, långlivad och sällan förändras. En taktisk drönare fungerar tvärtom: den är billig, kortlivad och ändras hela tiden.
Här krockar två logiker. Ett utvecklingsteam som testar en ny propeller, en tyngre kamera eller ett annat batteri kan i praktiken inte skicka in ändringen och fortsätta arbeta. Varje modifiering är en ny modell i regelverkets ögon, och därmed en ny certifiering. Två till tre månaders väntan och sex siffror i kostnad, om och om igen.
Effekten blir att den som utvecklar snabbt straffas hårdast. I Ukraina har utvecklingscyklerna för attackdrönare ibland räknats i veckor, eftersom motparten hela tiden anpassar sina motmedel. Ett svenskt bolag som följer samma tempo skulle betala miljonbelopp per år bara för att få lov att flyga sina egna uppdateringar.
Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, har tillsatt en utredning som ska se över just det här regelverket. Frågan utredningen måste lösa är inte om drönare ska granskas, utan hur en granskning ska se ut när produkten byts ut flera gånger om året.
Tre soldater, en tobaksfabrik och modell Bertil 02
Sweden Dynamics utvecklar taktiska drönare i tre storleksklasser under beteckningen Bertil 02. Konstruktion och utveckling sker i Sverige. Testverksamheten sitter i en gammal tobaksfabrik i Malmö, som numera fungerar som bolagets testcenter.
Rekryteringen säger något om var kompetensen faktiskt finns. En av dem som tagits in är Oscar Nilsson, tidigare juniorvärldsmästare i drönarflygning, som arbetar med kolfiberkomponenter. Racingpiloter har i flera år byggt egna farkoster med krav på låg vikt, hög styvhet och snabba reparationer i fält. Det är samma ingenjörsproblem som en taktisk spaningsdrönare ställs inför.
Bolaget har kört pilottester tillsammans med polisens insatsstyrka, räddningstjänsten och militärer från P7 i Revingehed. Steget därifrån till försäljning är kort på pappret, men blockeras av en detalj: företaget saknar ännu tillstånd att leverera krigsmateriel. Utan det tillståndet kan Försvarsmakten inte bli kund, oavsett hur bra produkten är.
Varför komponenterna kommer från Natoländer
En sak som skiljer Sweden Dynamics från hyllvaran är att komponenterna hämtas från Natoländer, inte från Kina. Det är inte en marknadsföringspoäng utan en teknisk och säkerhetspolitisk nödvändighet.
Den globala konsumentmarknaden för drönare domineras av kinesiska tillverkare. Flygkontroller, radiolänkar, kameramoduler och batterier kommer i hög grad från samma leverantörsled. För en hobbypilot är det oproblematiskt. För en spaningsdrönare som ska flyga över svensk militär infrastruktur innebär det tre risker samtidigt: att leveranser kan strypas politiskt, att firmware kan innehålla funktioner köparen inte kontrollerar, och att positionsdata kan lämna landet.
Att bygga bort de riskerna kostar pengar och gör produkten dyrare per enhet. Det är priset för att kunna använda systemet i skarpt läge utan att först behöva bevisa att ingen annan lyssnar.
Fyra miljarder är avsatta, men vem får leverera?
Pengarna finns numera. Regeringen har aviserat en satsning på fyra miljarder kronor på obemannade system till Försvarsmakten, med kamikazedrönare, spaningsdrönare och marina drönare på listan. Regeringskansliet har pekat ut obemannade system som ett av de områden där svensk förmåga behöver byggas upp snabbt snarare än gradvis.
Parallellt har Försvarsmakten och Saab kört ett ettårigt projekt kring drönarsvärmar, alltså många enheter som samverkar mot samma mål. Det är en tydlig markering av var utvecklingen är på väg: bort från enstaka dyra farkoster, mot många billiga.
Skillnaden mot läget för bara ett par år sedan är påtaglig. Då förekom drönare i princip inte alls under svenska militärövningar. Att gapet nu ska fyllas med fyra miljarder betyder däremot inte automatiskt att små svenska bolag får sälja. Upphandling av krigsmateriel bygger på tillstånd, säkerhetsprövning och leveranssäkerhet över tid, och de kraven är utformade för etablerade industrikoncerner. En startup med tre grundare och ett testcenter i Malmö måste passera samma nålsöga som en leverantör med tusen anställda.
Drönare som färskvara ställer nya krav på inköp
Den intressanta frågan är inte om Sweden Dynamics lyckas bygga en bra drönare. Den frågan är i princip redan besvarad genom pilottesterna. Det svåra är om den svenska försvarsapparaten kan hantera en produkt som beter sig som färskvara.
Traditionell materielförsörjning bygger på att man köper stort, lagrar länge och underhåller i decennier. Ett stridsflygplan har en livslängd på trettio år. En taktisk drönare kan vara tekniskt förlegad efter arton månader, ibland snabbare om motståndarens störsändare uppgraderas. Att lagerhålla tiotusen enheter av en modell som slutar fungera nästa år är slöseri, men att inte ha några alls är värre.
Lösningen som diskuteras är löpande inköp i mindre serier från flera leverantörer, med ständig uppdatering. Det förutsätter i sin tur att certifieringen inte tar tre månader per ändring. Regelverket, upphandlingsmodellen och produktens livslängd hänger ihop, och just nu drar de åt olika håll.
För den som följer utvecklingen finns det en sak värd att hålla ögonen på det närmaste året: inte hur många drönarbolag som startas, utan hur många som får sitt första verkliga försvarskontrakt. Det är där man ser om systemet faktiskt har ändrat sig, eller om det bara har fått mer pengar att göra samma sak för.